Tillbaka till rytmen

I helgen packade jag en liten väska med (lite för mycket) garn och skissboken och satte mig i bilen för att tillbringa några lugna dagar med en god och nära vän. Inga planer, ingen tidspress. Bara tid att andas, prata och sticka utan stress.

Någonstans mellan första kaffekoppen på morgonen och pinnarnas jämna rytm kände jag något jag inte har känt på ett tag: den rena glädjen i att skapa, bara för att jag har lust.

En helg med sänkta axlar

Det var länge sedan jag gav mig själv utrymme att bara leka lite. Att sticka utan mål, prova idéer utan att behöva landa något och låta garnet själv bestämma vad det ska bli.

Stugan var stilla, kaffet varmt i händerna, och jag kände att jag hittade tillbaka till den rytm som satte igång allt: en maska, en tanke, en stilla morgon i taget.

Att designa långsamt

På sistone har mitt tempo ändrats lite. Allt går långsammare, på ett bra sätt.
Jag har slutat försöka hänga med i allt som händer, vilket jag egentligen aldrig riktigt har gjort, och börjat fokusera på känslan i varje enskilt plagg.

Under helgen arbetade jag med några nya idéer för vår och sommar: lättare garn, luftiga strukturer och plagg som andas med årstiden. Det känns lite tidigt att tänka på sommarstickning, men det var precis vad jag hade lust med. Kanske för att jag äntligen ligger lite före, kanske för att jag längtar tillbaka nu när det har blivit höst, eller bara för att processen, att planera, provsticka, repa upp och börja om, känns lite som att komma hem.

Min egen rytm

Det är något fint med att sluta jaga och i stället börja lyssna, till sina egna idéer och sitt eget tempo.

Jag låter mig fortfarande inspireras av trender, förstås, men mer och mer känner jag att jag vill fortsätta designa det jag själv vill använda, inte det som förväntas.
Det känns mer ärligt, mer stadigt, lite som ljudet av stickor en stilla eftermiddag.

Det här sättet att arbeta passar mig just nu. Lite långsammare, men mer jag.

En stilla förbindelse

När jag kom hem igen och packade upp garn och provlappar tänkte jag på hur mycket den här processen egentligen liknar livet självt: en blandning av stillhet och rörelse, prövande och värme.

Just nu teststickar jag en lättare version av Coffee Sweater, som på många sätt speglar den här tiden: välbekant, men med en fläkt av något nytt.
Kanske är det så kreativitet egentligen fungerar, inte genom att jaga vidare, utan genom att långsamt vända tillbaka till det vi älskar och hitta nya sidor hos det.

Så här är till fler långsamma morgnar. Fler stilla maskor. Fler ögonblick där vi hittar vår egen rytm, en kaffekopp i taget. När livet tillåter det.

Varm hälsning,
Martine